Gråt

Jag har en oro i kroppen som vill komma ut i form av tårar. Men var ska jag gråta? När jag var liten så hände det vid några få tillfällen att min mamma grät. Och då trodde jag att världen skulle gå under. Jag gråter inte speciellt ofta. Men när jag gör det så kan jag se på mina barn att de tror att världen nästan ska gå under. Det har med andra ord blivit lite bättre, eftersom de bara nästan tror att världen ska gå under.

Men vi borde gråta mer, oftare och göra det till något vanligt och inte så allvarligt. Gråt kan vara befriande. Och just nu är det befriad jag vill bli.

Det är svårt att visa starka känslor, att visa min sorg och oro när människorna omkring mig skräms av mina känslor. Jag vill ju vara den som blir tröstad, inte den som tröstar.

Sjuk

Jag vet inte om jag mår så bra. Det är väl nån slags jantetanke som försöker få mig att tro att jag nog egentligen mår bättre än vad jag gör - jag ska väl inte klaga jag som har det så bra liksom. Men nåt fel är det ju när jag känner mig så håglös och förbrukad hela tiden.

Jag vill sjukskriva mig, lägga mig i sängen och sova bort eländet. Alla mina känslor är slut. Lusten är slut. Men jag är som en duracellkanin, visserligen lite hackig men jag fortsätter gå. Mekaniskt.

Jag vill inte det här.