onsdag 25 april 2012

Vad håller jag på med?

Sakta men säkert håller jag på och tar död på mig själv. Jag äter ihjäl mig.

För fem år sedan fick jag nog. Då förstod jag att jag var tvungen att göra något radikalt för att det inte skulle gå åt pipsvängen. Jag lade om kosten och började gå ner i vikt. Jag mådde bättre och bättre och förstod att det är så här jag måste leva. Men någonstans på vägen så snubblade jag och ni vet hur det kan bli när man snubblar, ibland så tar man några steg och rätar upp sig, hittar balansen igen. Andra gånger så fortsätter man snubbla, det blir som en snöbollseffekt och plötsligt faller man huvudstupa och kan inte ens ta emot sig.

Jag har ramlat nu.

Det gör ont. Och jag vill inte ha det så här längre.

Jag vet hur jag ska äta för att må bra, jag vet hur jag ska leva för att må bra. Men jag är inte överens med mig själv, jag lyssnar inte alltid på mig själv och ibland vinner fel jag över mig själv. Ganska ofta på sista tiden så har fel jag vunnit. Ganska mycket hela tiden.

Jag äter socker, godis, kakor, glass. Allt sådant som är som en drog för mig och som drar mig ner i skiten. Just nu mår jag piss. Jag har gått upp mycket i vikt. Det är jobbigt att gå. Jag har ont i fötterna. Jag är tung i huvudet. Allt det här är ett gigantiskt problem men jag skäms för det och låtsas som att det inte är något problem. Inte ens min familj vet hur jag mår.Jag söker inte hjälp för jag vet ju att felet är mitt.

Det är så knäppt för jag har ju allt inom räckhåll, all kunskap om hur jag ska äta. Det är som att stå på ena sidan av ett målat streck på golvet och inte kunna gå över till andra sidan.

Och så är det det här med att vara sjuk. Jag känner mig sjuk men vill inte inse att jag är sjuk. I morse så kände jag mig som sju svåra år, ungefär som man kan känna sig i kroppen när man har influensa. Tung, seg, fast i sirap. Det är nästan så det gör ont i kroppen men ändå inte riktigt. Huvudet är tungt och känns som när man haft huvudvärk länge och det håller på att gå över, det gör nästan ont och man väntar bara på att en plötslig rörelse ska få allt att blossa upp igen. Men tanken som for genom mitt huvud var:

Tänk om jag ändå skulle få vara sjuk, då skulle jag kunna gå och lägga mig och bli frisk igen.

Men jag är ju sjuk. På något sätt är jag det. Min kropp, hela jag, är i obalans. Och om jag inte ens kan tillåta mig att inse det helt och fullt hur ska jag då kunna bli frisk, komma i balans igen?

Så många gånger har jag börjat min dag med bra mat och tänkt att nu, nu så ska jag äta bra. Och så går det några timmar och sedan har jag plötsligt vräkt i mig nåt onyttigt. Jag är fast i ett missbruk som jag inte har kontrollen över, som håller på att ta död på mig.

Jag har misslyckats så många gånger så jag är rädd för att försöka. Men någonstans måste jag ju börja.

Så nu börjar jag. Och sedan fortsätter jag en bit till. Ett steg i taget.

måndag 23 april 2012

Ny dag

Idag är en alldeles ny dag. Det är jag som gör den gammal och förutsägbar. Jag kan resa mig upp och göra något annorlunda, byta riktning, göra andra val. Om jag vill.

Jag kan också göra som vanligt, även det är ett val.

fredag 13 april 2012

Att sätta upp mål

När jag verkligen vill nåt så genomför jag det eller ser till att det händer. Så har det varit med många saker i mitt liv. Men under ganska lång tid, under några år skulle jag nog säga, så har jag tvekat på målet. Som egen företagare är det viktigt att ha mål och inte bara företaga på måfå men jag svajar. Vad vill jag egentligen?

Jag hade en idé om att starta ett företag för att få jobba med det jag är bra på och gillar och för att tjäna pengar. Fast det där med att tjäna pengar är en svajig morot för min del, jag vill gärna ha pengar men jag ser så mycket annat som viktigare. Jag har nog ingen stor drivkraft att tjäna pengar egentligen även om jag förstås inte gillar att hela tiden behöva vända på de slantar vi har.

Någonstans inom mig när jag en dröm att ha ett självhushåll, leva nära naturen, skrota runt för mig själv och fixa med mitt. Att ha en liten gård, några djur, odla lite grönsaker, kanske fiska och så ägna en del av fritiden åt att skriva. Men i den drömmen så är jag ensam, jag har ingen familj. Inte för att jag inte vill ha familj utan för att jag vet att min familj inte vill leva så. Därför är också drömmen ganska vag och outtalad, mer en dagdröm än en önskedröm.

Jag startade ett företag och var nöjd med det. Även om jag inte tjänade mycket pengar så gick det någorlunda, jag kunde ibland plocka ut lite pengar som lön. Det kom en svacka som gjorde att jag knappt fick in några jobb men sen så gick det lite bättre igen. Jag hade nog aldrig drivkraften att göra nåt större av det. Det jag gillar är själva jobbet, inte att jaga kunder. En dag träffade jag en annan person och vi kom på en idé att göra något tillsammans. Det blev en bra grej och vi bestämde oss för att starta ett företag tillsammans. Någonstans där så glömde jag nog bort att stanna upp och fundera på vad jag egentligen vill.

Det finns mycket i det företaget som jag gillar och som är jag men det finns också en del som krockar. När vi pratar mål så är det nog många gånger den andra personens mål och kanske inte mina. Jag skriver kanske för jag vet inte. Och det är ju just det som är problemet. Jag skulle behöva veta vad jag själv vill utan att ta hänsyn eller blanda in någon annan i det. Sedan kanske jag får lov att blanda in andra ändå men först av allt behöver jag veta vad jag själv vill.

Och det är det här som gjort mig förvirrad, som gjort att jag tvekar på målet. Jag har två företag som egentligen inte funkar så bra att driva samtidigt eftersom jag dessutom har mina djur och flera skrivprojekt och är en hemmagris av stora mått. På något sätt ser jag ju nu när jag skriver det här att min lilla dröm om självhushåll till stor del håller på att uppfyllas. Jag har några djur, jag bor på landet, jag skriver och jag jobbar hemifrån så jag kan gå runt för mig själv och greja.

Och det största problemet är nog att jag behöver ta hänsyn till andra. Det är klart man behöver det kanske någon vill invända, så är det ju alltid. Fast nä, jag skulle nog säga att de flesta av våra mål och drömmar kan vi ha och jobba på utan att låta oss påverkas av andra. Tex om jag vill gå ner i vikt eller börja träna så har det ju inte så mycket med andra att göra, eller om jag vill skriva en bok eller spara pengar till något, resa eller liknande. Det mesta kan vi drömma om och fixa ändå. Men att driva ett företag tillsammans med någon annan och ha lånat en massa pengar som ska betalas tillbaka och att då känna tveksamhet till om det verkligen är vad jag vill. Ja då är det krångligare.

Jag behöver vara ärlig mot mig själv. Jag behöver låta mig själv inse och förstå vad det är jag vill. För det här går inte i längden. Den här planlösa känslan leder ingen vart alls.