Och jag som inte tycker om bergochdalbanor

Hur jobbigt livet än är ibland så kan jag ändå tycka att det är skönt att se att inget är för evigt. Livet går upp och ned.

För många år sedan var jag väldigt upp och ned. Höga berg och djupa dalar. Sedan blev jag väldigt jämn. Det var på många sätt ganska skönt att vara jämn, varken hysteriskt glad eller nattsvart ledsen, men jag kunde också sakna både topparna och dalarna. Att verkligen känna livet. Att känna allting ända från det yttersta hårstrået och ända in.

Jag är fyrtio år. På vissa sätt så känns det att jag inte är helt ung längre men livet är egentligen ingen ålder. Känslor och behov har inte alltid så mycket med ålder att göra. Om jag är kåt och bara vill, vill, vill så har det inget med hur gammal jag är, hur jag ser ut, hur jag lever att göra. Lusten finns där ändå.

Just nu är livet rätt bra.

Det är skönt.

Det tar jag vara på.

Tack och adjö

Och där fick jag en käftsmäll som heter duga.
Min partner meddelade mig i går att allt är fel. Vårt liv, jag förstås, allting.

Tack.

Det är vid såna här tillfällen jag förstår att det kan kännas som en befrielse att skära sig.

Jag undrar vem jag kan prata med, söker igenom namnen på mina vänner och närstående, men jag vet inte.

Jag är ett jävla skämt. Ett stort fucking jävla rövhål som inte är värd någonting.

Hata livet.

Här är jag nu

Jag blev arg. I somras så kom all den där ilskan så plötsligt och oväntat. En liten sak som triggade igång den och jag blev så fruktansvärt jävla arg så jag skulle ha kunnat gjort människan riktigt riktigt illa. Nu gjorde jag ju inte det men det var skrämmande. Att jag har så mycket kraft i mig som kan riktas helt fel. Men det mest skrämmande var nog att den makten jag kände var rätt skön.

På det hela taget har jag stakat ut en bra väg åt mig, jag mår så mycket bättre nu och är bättre på att visa var mina gränser går. Men det finns saker kvar förstås att fundera över och även om jag är på rätt väg så finns det ju saker jag inte kan råda över. Jag önskar att jag hade mer jobb och att jag visste hur jag ska göra för att få in mer jobb när det är lugnare.

Jag har fortfarande mycket ledsenhet i mig, det är som om den samlats under så lång tid att det inte går att bara ta bort den utan den måste få sippra ut i sin egen takt. När folk frågar hur jag mår eller hur det är så har jag svårt att svara att det är bra. Det är nog bra, brukar jag säga. Vadå nog? frågar folk. Ja det är ingen idé att känna efter för mycket, brukar jag säga med ett litet skratt så de ska förstå att det ska vara roligt och så börjar jag prata om något annat. Men för det mesta är det ju bra. Jag mår så mycket bättre än jag gjort på länge. Det tar bara tid att bli hel igen.

Jag är rätt ledsen över Ps och mitt förhållande också. På många sätt har vi det bra men han kan vara så väldigt upptagen av sig och sitt så han missar att vi faktiskt är fler i den här familjen. Och grejen är ju den att det är jag som får stå tillbaka, allt annat funkar för att jag ser till att det funkar men det är mig tiden tas i från. Det är jag som får stryka på foten. Jag brukar tänka att P egentligen är en människa som skulle leva ensam, han skulle ha sitt eget, greja med sina saker och inte behöva anpassa sig till någon annan. Det skulle passa honom. Inte så att han är dum och otrevlig eller inte bryr sig om, det gör han. Han är en bra pappa och som sagt så har vi det bra på många sätt. Men han skulle nog inte vara ledsen över att vara ensam. Fast det är väl så också att jag inte har ställt speciellt mycket krav. Men jag vet inte, är det bara mitt ansvar att se till att det här funkar? Nej, så klart inte. Men förstås har jag ansvar för att se till att mitt liv funkar. Det här blir lite trassligt för jag vet inte hur jag ska förklara det. Han är ju nöjd, han har det bra. Det är jag som inte är helt nöjd.
Det här var en av de saker jag insåg när jag gick hos psykologen, att det inte är synd om P. Tvärtom så har han det jävligt bra. Men jag har gått och tyckt synd om honom. Knäppt.

Det är inte lätt att känna sig otillräcklig och utan något större värde.

Tiden

Jag har kommit in i en lunk jag skulle kunna vänja mig vid. För i min lunk, i att göra mina saker i min takt och på mitt sätt finns det en ro och ett lugn jag mår bra av. Men vi får se, just nu är jag här men kanske är det dags att ta en annan väg eller hitta på nya saker om ett tag.

Jag mår mycket bättre nu. Just här och nu. Det är skönt.

P och jag hade sex häromdagen. Det låter som vi inte har sex särskilt ofta. Den senaste tiden har det inte varit så mycket sex men vanligtvis brukar vi ha sex någon eller några gånger i veckan. Inte massor men helt okej tycker jag. Med tonåringar i huset är det inte så lätt att få till det på dagtid men den här gången så var barnen på sina sommarjobb och P och jag var lediga och hemma. Det var en fantastisk stund och efteråt kände jag mig så fylld av härlighet, lycka och kärlek. Sex kan vara så väldigt berikande. Det låter lite flummigt men det är så det känns ibland. Tänk om vi kunde ha sex oftare, det skulle nog göra gott för välmåendet. För ganska många år sedan hade vi sex ofta, vi träffade också ofta andra människor som vi hade sex med. Under en period så hade vi nog sexträffar minst en gång i månaden. Hur vi fick ihop det med barnen, barnvakt och tid vet jag inte. Men det är en period som jag minns som en tid då jag mådde väldigt bra.

Sedan hände något, tiden och energin tog slut och jag minns att vi pratade om det. Hur kunde det bli så? frågade vi oss. Och vi pratade med några av våra sexpartners som sa samma sak. Tiden bara försvann.

Jag håller på att ta tillbaks den.

Utnyttjad

Jag är så less och ledsen. Fast jag borde vara arg. Jag vet.

Jag är så jävla pissad på. Här har jag människor i mitt liv som säger att de tycker om mig, som bryr sig om mig. Och som lik förbannat bara utnyttjar mig skamlöst. För att de kan.

Jag borde vara så jävla arg. Men ilskan sitter omgärdad av ledset ludd. Kvävd i ledsenhet.

Fast det behövs nog bara att någon sticker hål på det där luddet. Den människan riskerar att få allt över sig. Den människan kommer nog att ångra sig i så fall.

Men till dess är jag ledsen.

Snäll som fan

Jag är för snäll. Det har jag fått höra så många gånger. Jag är för snäll och folk är inte sena att utnyttja det. Det står mig upp i halsen, både att bli utnyttjad och att höra att jag är för snäll.

Idag blev jag arg, en liten stund. Men sedan kommer ledsenheten igen. Jag drömmer på nätterna att jag är arg. Att jag skriker och slåss och till och med har ihjäl folk. Men när jag vaknar är jag bara ledsen.

Men grejen är ju att jag inte vill vara arg och inte heller ledsen och inte må dåligt. Jag vill må bra, känna mig lugn och trygg och känna att det jag är och gör är helt okej.

Jag matar tomheten med godis. Det hjälper inte. Det gör det värre. Men det är den enda tröst jag har.

Jag kan säga nej

Att läka, att hitta rätt i vilsenheten, att må bra efter lång tid av mindre bra mående är ingen quick fix men jag är på god väg. Jag har fått hjälp att jobba med mig själv och det som har varit jobbigt i mig och plötsligt kan jag göra saker som jag förut inte kunde.

Jag har alltid haft en stor måste-vara-till-lags-känsla i mig och det har gjort att jag har svarat ja först och tänkt efter sedan. Men det är mycket svårare att säga nej när man en gång har sagt ja. Att säga nej eller vara "besvärlig" har för mig varit förenat med många jobbiga känslor. Men så upptäcker jag att jag kan, utan att tänka så har jag sagt nej eller så har jag ställt upp villkor som passar mig. Utan att be om ursäkt, utan att känna en massa jobbiga känslor. Det är en befriande känsla. Och istället för att få ont i magen och känna att det är jobbigt så blir jag arg. Inte hysteriskt exploderande arg utan sunt arg-för-att-det-är-fel.

Men även om det är mycket bra som händer i mig så finns det saker kvar som gör att det gnisslar lite i maskineriet. När det dyker upp saker som är jobbiga så blir jag väldigt trött. Det kommer som en fysisk trötthet, det är som att jag bara måste stänga av en stund. Och fortfarande så vet jag inte riktigt vilken väg jag ska gå, jag är lite osäker på riktningen. Jag har tankar och idéer och känslor som jag försöker följa, men det är lite som att stå i en dimmig korsning och veta att det är visserligen ditåt jag ska gå men ditåt har tre vägar och alla är höljda i dimma.

Vissa dagar och stunder känns det bra, som att jag bara behöver vänta lite så kommer dimman att lätta. Andra dagar är det tuffare, då känns det lite för grått och tomt och vilset. Jag längtar efter färg, äventyr och utmaningar samtidigt som jag känner mig lite liten och gärna håller i mig hårt så jag inte ska snubbla.

Jag har funderat mycket på vad det är jag egentligen vill. Men att ärligt och öppet våga se, känna och erkänna för mig själv vad jag vill, det har inte varit lätt. Jag tror att det är för att jag kanske inte riktigt litar på mig själv ännu. Kan det jag tycker och vill och känner vara rätt? Ja, det är förstås rätt för mig och det är ju för mig jag ska göra inte för alla andra.

Jag ska skriva en bok.

Ledsenhet

Jag tror att det ska gå så fort. Jag har några dagar då jag mår bättre, livet tuffar på i en bra takt och så tror jag att det är bra nu. Men så enkelt är det ju inte. Och inte tillåter jag mig riktigt att få ha alla dessa känslor. Rädsla, osäkerhet, ledsenhet, oro, vilsenhet, ilska.

Varför har jag så bråttom?

Det kommer ofta över mig en känsla av att jag måste något. Att jag måste skynda mig att ställa saker tillrätta, att jag måste fixa något, se till så att det funkar. Fast vad? Det här är ju mitt liv, vem är det som tvingar mig att stressa fram saker? Jag själv så klart. Och då måste jag ju kunna låta bli.

Jag är ledsen. Men har jag varit glad i några dagar så är det som att jag inte får vara ledsen igen. Men ledsenheten finns där hela tiden även om jag inte låter den komma fram alltid. Och nog borde jag få vara ledsen. Väl?

Jag går hos en psykolog och hen återkommer alltid till samma ämne. Och jag undviker alltid det ämnet tills hen styr in mig på det igen. Och nog är det väl så om jag riktigt erkänner det för mig själv att en stor del av stressen, den här måste något-känslan hänger ihop med det här. Alla de här jobbiga sakerna jag går igenom skulle nog inte vara riktigt så jobbiga om jag inte hade den här skuldkänslan inför det här.

Hela mitt liv just nu är en enda stor terapi-session och jag försöker samtidigt leva på som om inget hänt och inget händer. De vardagliga måstena hänger över mig som en kilotyngd i ett slitet snöre. Små saker bli stora och när ska jag någon gång stänga av ljudet av det eviga var duktig-mässandet så jag hör mig själv?

Solsken

Jag behöver solsken i mitt liv. Ljus, glada färger. Och städat. Just nu är här stökigt och smutsigt. Jag är inte så mycket för att städa men jag trivs inte när det är för skitigt och stökigt. Lite lagom småstök är helt okej.

Jag funderar på att städa. Eftersom jag just nu egentligen inte har massor av jobb att göra så kan jag ju ta mig tid att städa istället. Och det vore säkert trevligt efteråt. Men det bär mig lite emot att städa själv. Vi är ju faktiskt fyra människor som bor här och en hög med djur. Alla som bor här kommer att bli glada om jag städar. Men jag vet av erfarenhet att när hela familjen är med och städar så blir det inte riktigt lika snabbt stökigt igen eftersom alla är måna om att inte ha jobbat i onödan.

Nåja, jag börjar med att sortera lite papper och betala räkningar och plocka undan från skrivbordet. Sen får vi se.

Det jobbiga livet

Jag är för det mesta lite för snabb. Jag svarar snabbt för att jag tror att folk vill ha svar snabbt - och jag vill ju vara till lags, vara trevlig, göra folk glada. Jag är snabb för alla andra men inte för mig själv.

Oftast kommer jag på efter ett tag att det där vad ju inte riktigt vad jag ville... men då har jag redan svarat.

Jag är mitt uppe i en massa förändringar vad det gäller mitt jobbliv, mitt företagande. Det är mycket där som får mig att inte må så bra.  Och nu om någonsin är det väl läge för mig att ta ett steg bakåt och fundera på vad jag vill, vad jag verkligen vill. För en gångs skull.

Men det är inte lätt att förändra sitt beteende. Jag märker ju hur mina funderingar på nåt sätt handlar om vad andra tycker. Hur andra ser på saken. Varför ska jag bry mig om hur andra tycker att jag ska jobba?

Jag har alltid haft ett lite konstigt förhållande till jobb. Ett tag trodde jag att jag var arbetsskygg. Släkten på min mammas sida har alltid jobbat, där är det det enda som räknas. Att jobba. Det är det som gör människan. På min pappas sida har det varit lite blandat men jag minns ju när jag var liten och hur snacket gick om den farbror som inte ville jobba så mycket. Det sågs inte med blida ögon.

Själv så har jag alltid haft svårt för enformiga, instängda jobb. Jag har ett stort behov av att få känna mig fri, att få styra själv. Jag tycker inte om att folk talar om för mig att jag ska göra si eller så. Jag skäms nästan när jag skriver det för det här har jag ju fått lära mig att det är fel, fel, fel. Så får man inte vara. Jag har också satt ihop det här med att jag skulle vara arbetsskygg, en hoppjerka, någon som inte kan fullfölja och slutföra.

Men så är det ju inte. Jag kan jobba som bara den, ihärdigt och envist kan jag se till att saker blir gjorda. Jag kan jobba kvällar och helger om det behövs. Jag tycker om att se resultat och jobbar extra bra under lite tidpress. Och jag jobbar också bra när jag lugnt och metodiskt får göra en sak i taget på mitt sätt och i min takt.

Jag har bevisat för mig själv gång på gång att jag kan göra ett redigt dagsverke och slutföra det jag påbörjat. Ändå finns den där känslan där att jag inte lever upp till andras förväntningar om hur man borde vara när det gäller jobb.

Och det förföljer mig nu när jag står i en jobbvägkorsning och ska välja riktning. Tänk om jag för en gång skull skulle våga lyssna på mig själv hela vägen. För det som är det lite bakvända är ju att jag till stor del och till viss del halvt omedvetet faktiskt ändå alltid har dragit åt mitt håll samtidigt som jag försöker göra andra till lags på det sätt jag tror att de tycker är bra.

Så medan mitt undermedvetna och mitt riktiga jag har strävat åt ett håll så har jag på ytan försökt gå åt ett annat håll. Konflikt så det skriker om det kan jag tala om. Inte konstigt att jag mått så dåligt så länge utan att jag riktigt vågat ta det till mig.

Men nu då. Är det inte dags nu att jag tar det lugnt. Inte har så bråttom. Ger mig själv tid. Och är det inte dags att jag lyssnar på mig själv och struntar i vad andra tycker.

Jag har alltid känt mig besläktad med de som är lite udda, lite annorlunda. Det finns en bok som heter De ovanliga. Jag skulle också vilja leva mer så men jag har aldrig vågat göra det fullt ut. Ändå så ser jag ju när jag vågar titta att jag på så många sätt skiljer mig från normen.

Det är väl dags nu va? Att vara jag hela vägen utan att fråga om lov.

Vem är stark nog att låta mig vara svag?

Lite bättre. En stund. Så länge jag kan skjuta det jobbiga i från mig.

Men så händer det saker. Egentligen är var sak för sig helt överkomlig. Men tillsammans. Tillsammans. Det blir för mycket och jag känner ångesten komma. Jag kan inte skjuta det i från mig när det blir så påtagligt.

Pratar med en släkting och vet ju att jag inte kan berätta för mycket. Han vill inte höra, inte veta. Men jag klarar inte att låtsas som att det är okej och då kommer de där dumma råden. "Inte bryta ihop, det tjänar ingenting till." "Bit ihop och var stark."

Nej, just nu behöver jag få vara den svaga. Problemet är bara att det inte finns någon som verkligen, verkligen fångar upp mig. Det finns många som bryr sig, som lyssnar, som klappar på huvudet. Men vem är stark nog att låta mig vara svag?

Jag räcker inte till och jag får inte bryta ihop.

Kan någon ta över mina uppgifter för en dag? En enda dag. Och låta mig falla.

Kvinnors sexliv

På twitter pratas det om kvinnors kåthet och orgasm om myterna kring detta. Herregud, säger jag. Är det allvarligt så att folk verkligen på riktigt tror att kvinnor är mindre kåta än män? Jo jag vet, det finns folk som tror det. Eller det här med orgasm... vadå... jag blir så trött. Min kropp, min sexualitet, mitt liv. Jag är kåt, jag får orgasm och jag ser till att få orgasm när det passar mig.

Jag hade ett förhållande med en kille när jag var 15-16, han trodde han var bra på sex. Och det var han säkert... på sex för sin egen skull men inte på sex för min skull. Min tid med honom sammanföll ju rätt mycket med att det var i början på mitt sexliv så jag hade inte så mycket erfarenhet. Men sen så träffade jag P, jag hade sex med några andra där emellan också, och P trodde inte han var perfekt. P och jag var båda ganska befriade från vanföreställningar och kunde utforska sexlivet tillsammans på ett bra sätt. Men jag har alltid tänkt på sex som något som är till för mig, min lust har varit självklar och min rätt till sex och orgasmer likaså.

Min tid

Jaha ja. Jag försöker lära mig att inte vara så snabb på att säga ja och vara alltför tillmötesgående. Jag har varit mycket dålig på detta, jag har nästan sagt ja innan jag ens träffat folk. Alltid förväntar jag mig att folk ska vilja ha något av mig och försöker ta reda på vad det är. Jag är lyhörd och snabb på att vara uppmuntrande och medgörlig, till lags helt enkelt.

Egentligen krockar det här med mig själv. Jag är ju också en väldigt envis och bestämd människa som vill ha saker på mitt sätt.

Idag hade jag ett möte med en människa vi kan kalla Calle. Jag förutsatte att han ville ha ett möte med mig därför att han ville ha något av mig. I vanliga fall skulle jag ha varit beredd på att försöka tillfredsställa hans önskemål på ett eller annat sätt utan att göra alltför mycket våld på mig själv. Men den här gången tänkte jag igenom det innan och bestämde mig för att inte säga ja till något utan ge mig själv tid att tänka efter.

Men på mötet med Calle blev jag förvånad och överraskad då han faktiskt inte alls försökte få mig till någonting. Han berättade om sitt och jag fick berätta om mitt och jag fick uppfattningen om att han förstod och att han faktiskt ville hjälpa mig.

Sen så fick jag ett mail där han helt sonika försöker sälja på mig saker för ett stort belopp och jag känner mig rätt dum. Jag är nog inte särskilt bra på att läsa människor. Det har jag aldrig varit. Jag tror de flesta om gott och letar alltid efter folks bra sidor och bortser gärna från de sämre sidorna.

Jag kunde i alla fall säga att jag behövde betänketid, mest för att jag själv vill samla mig för att kunna säga nej tack. Men jag känner hur snaran dras åt och jag inser att jag måste vara rak, tydlig och bestämd. Jag kan inte vara tillmötesgående, jag kan inte vara snäll, jag kan inte låta någon annan diktera mina villkor.

Det är dags nu att säga stopp. Till väldigt många saker. Jag behöver lära mig att lyssna på mig själv och ta hand om mig själv. Jag kan inte hela tiden vara andra till lags och tillfredsställa andra människors behov.

Det bästa jag kan göra nu är att ge mig själv tid. Så här och nu bestämmer jag att jag inte ska säga ja till saker för någon annans skull. Jag ska göra det som är bra för mig i första hand. Och så ska jag försöka lära mig att se andra människor för vad de är. Att vara öppen och ge människor en eller flera chanser innan jag dömer dem är ju egentligen toppen och en bra egenskap hos mig men det skadar inte att vara lite mer kritisk. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men så är det. Att vara alltför tolerant och accepterande är inte alltid det bästa.

Det är min tid nu.

Jordbävning

Det har hänt saker på bara några dagar som fått min värld att rämna och öppna sig. Som en jordbävning som  blottlägger sådant som tidigare varit dolt. Jag har nu förstått hur jag egentligen har mått och varför.

Jag gick tillbaks i bloggen och läste mina inlägg och ja, det är ju ganska tydligt nu att jag har mått dåligt länge utan att jag förstod varför helt och hållet.

Det känns bra att förstås, att se med klara ögon. Men som en god och klok vän sa till mig igår; Den här ångesten du känner kommer att ta tid att gå igenom och tyvärr så kommer det att bli värre innan det vänder.

Jag pendlar mellan att inte tycka mig ha rätt att må dåligt och inte tycka mig ha rätt att må bra. Det är sinnessjukt egentligen. Jag har ständigt ont i magen. Hur snabbt kan man få magsår? Korta stunder känns det bättre och sen faller korthuset som jag mödosamt byggt upp.

Jag balanserar på en tunn tråd och skulle vilja falla. För om jag faller landar jag och kan ta mig upp igen. Det här balanserandet håller mig bara under ständig press.

Det finns stunder när jag tänker att det skulle vara bra om jag blev sjuk eller skadade mig så att jag hade ett legitimt skäl att stänga av. Jag förstår nu varför folk skär sig. Det finns en längtan i att låta kniven försvinna ner i mitt kött. Den fysiska smärtan är så mycket lättare att relatera till, att godkänna, att berätta om. Den här fruktansvärda ångesten som kramar hårt, hårt om mitt hjärta, som värker i min mage och som pressar ut mina tårar och tar luften ifrån mig, den kan ingen som inte varit där handskas med. Det går inte att släppa taget och låta all ångest, oro och ledsenhet komma fram tillsammans med någon som man måste trösta för att den blir ledsen för att jag är ledsen.

Rasism, ren och skär rasism

Fasiken. Här sitter jag och har upprörd-ont-i-magen. Jag är upprörd över all denna missunnsamhet, all denna felriktade rädsla, all denna intolerans. Jag är upprörd över att folk inte fattar, inte tänker efter ordentligt.

Jag gör ett inlägg på min fb-sida om att jag tycker det är vansinnigt med hot och trakasserier mot Katarina Mazettis pga hennes krönika om svenskhet. Jag har läst att en sd-politiker har drivit hat-kampanj mot henne och om det är sant så anser jag att sd i så fall ska plocka bort både Sverige och demokrater ur sitt partinamn. Då börjar en fb-"vän" skriva långa inlägg om att det är synd om sd, att det är för mycket påhopp på dem och att de skriver riktigt vettiga saker på sin hemsida. Han tycker visserligen inte det är ok med hot och trakasserier men undrar om det verkligen är sd som står bakom dessa. När jag svarar och ifrågasätter så tycker han att jag är intolerant. Okej, jag kan hålla med om att jag var ganska hård mot honom men om han börjar ifrågasätta mina synpunkter och skriver långa, långa inlägg om hur bra sd nog egentligen är så är det väl inte så konstigt om jag ser det som försvar av sd? Även om han lägger in brasklappar om att han inte gillar hot och trakasserier.

Det här är dessutom inte första gången han ifrågasätter mina inlägg, alltid inlägg där jag är kritisk mot rasism. Hur kan man kritisera kritik mot rasism om man själv inte är det minsta rasistisk? I min värld går det inte riktigt ihop.

Och sen så läser jag en insändare i min morgontidning från en svensk småbarnsfar som tycker att det gått för långt. Att våra barn inte längre får vara pepparkaksgubbar och att vi inte får sjunga nationalsången. Han är inte rasist men... Och jag kunde bara inte låta bli att gå in på nätet och kommentera hans insändare. För jag blir så jävla less. Inte var det kanske den bästa och mest genomtänkta kommentaren. Men jag är så jävla trött på att vara snäll och medgörlig. Jag tycker det är fel med rasism och diskriminering av människor som på något sätt bryter mot normen. Det är jävligt enkelt att som svensk vit medelålders heterosexuell man utan funktionshinder sätta sig på sina höga hästar och tycka att det är löjligt att ta bort en picaninny-figur från en disneyfilm, att det inte är ett dugg rasistiskt att säga negerboll eller jättekul att berätta böghistorier osv... för dessa människor är privilegierade. De utsätts inte ständigt för ifrågasättande av deras rätt att vara sig själva.

Åh! Jag gick precis in på insändarsidan igen och då hade även en annan person kommenterat. Och han höll med mig och tackade mig. Så otroligt skönt det känns att inte vara ensam.

Lite mindre ont i magen nu. Men det kommer nog tillbaka. Världen är så uppochned, människor är så hatiska och ogenomtänkta. Jag vill ha kärlek och omtanke i min värld.