tisdag 29 januari 2013

Jordbävning

Det har hänt saker på bara några dagar som fått min värld att rämna och öppna sig. Som en jordbävning som  blottlägger sådant som tidigare varit dolt. Jag har nu förstått hur jag egentligen har mått och varför.

Jag gick tillbaks i bloggen och läste mina inlägg och ja, det är ju ganska tydligt nu att jag har mått dåligt länge utan att jag förstod varför helt och hållet.

Det känns bra att förstås, att se med klara ögon. Men som en god och klok vän sa till mig igår; Den här ångesten du känner kommer att ta tid att gå igenom och tyvärr så kommer det att bli värre innan det vänder.

Jag pendlar mellan att inte tycka mig ha rätt att må dåligt och inte tycka mig ha rätt att må bra. Det är sinnessjukt egentligen. Jag har ständigt ont i magen. Hur snabbt kan man få magsår? Korta stunder känns det bättre och sen faller korthuset som jag mödosamt byggt upp.

Jag balanserar på en tunn tråd och skulle vilja falla. För om jag faller landar jag och kan ta mig upp igen. Det här balanserandet håller mig bara under ständig press.

Det finns stunder när jag tänker att det skulle vara bra om jag blev sjuk eller skadade mig så att jag hade ett legitimt skäl att stänga av. Jag förstår nu varför folk skär sig. Det finns en längtan i att låta kniven försvinna ner i mitt kött. Den fysiska smärtan är så mycket lättare att relatera till, att godkänna, att berätta om. Den här fruktansvärda ångesten som kramar hårt, hårt om mitt hjärta, som värker i min mage och som pressar ut mina tårar och tar luften ifrån mig, den kan ingen som inte varit där handskas med. Det går inte att släppa taget och låta all ångest, oro och ledsenhet komma fram tillsammans med någon som man måste trösta för att den blir ledsen för att jag är ledsen.


måndag 7 januari 2013

Rasism, ren och skär rasism

Fasiken. Här sitter jag och har upprörd-ont-i-magen. Jag är upprörd över all denna missunnsamhet, all denna felriktade rädsla, all denna intolerans. Jag är upprörd över att folk inte fattar, inte tänker efter ordentligt.

Jag gör ett inlägg på min fb-sida om att jag tycker det är vansinnigt med hot och trakasserier mot Katarina Mazettis pga hennes krönika om svenskhet. Jag har läst att en sd-politiker har drivit hat-kampanj mot henne och om det är sant så anser jag att sd i så fall ska plocka bort både Sverige och demokrater ur sitt partinamn. Då börjar en fb-"vän" skriva långa inlägg om att det är synd om sd, att det är för mycket påhopp på dem och att de skriver riktigt vettiga saker på sin hemsida. Han tycker visserligen inte det är ok med hot och trakasserier men undrar om det verkligen är sd som står bakom dessa. När jag svarar och ifrågasätter så tycker han att jag är intolerant. Okej, jag kan hålla med om att jag var ganska hård mot honom men om han börjar ifrågasätta mina synpunkter och skriver långa, långa inlägg om hur bra sd nog egentligen är så är det väl inte så konstigt om jag ser det som försvar av sd? Även om han lägger in brasklappar om att han inte gillar hot och trakasserier.

Det här är dessutom inte första gången han ifrågasätter mina inlägg, alltid inlägg där jag är kritisk mot rasism. Hur kan man kritisera kritik mot rasism om man själv inte är det minsta rasistisk? I min värld går det inte riktigt ihop.

Och sen så läser jag en insändare i min morgontidning från en svensk småbarnsfar som tycker att det gått för långt. Att våra barn inte längre får vara pepparkaksgubbar och att vi inte får sjunga nationalsången. Han är inte rasist men... Och jag kunde bara inte låta bli att gå in på nätet och kommentera hans insändare. För jag blir så jävla less. Inte var det kanske den bästa och mest genomtänkta kommentaren. Men jag är så jävla trött på att vara snäll och medgörlig. Jag tycker det är fel med rasism och diskriminering av människor som på något sätt bryter mot normen. Det är jävligt enkelt att som svensk vit medelålders heterosexuell man utan funktionshinder sätta sig på sina höga hästar och tycka att det är löjligt att ta bort en picaninny-figur från en disneyfilm, att det inte är ett dugg rasistiskt att säga negerboll eller jättekul att berätta böghistorier osv... för dessa människor är privilegierade. De utsätts inte ständigt för ifrågasättande av deras rätt att vara sig själva.

Åh! Jag gick precis in på insändarsidan igen och då hade även en annan person kommenterat. Och han höll med mig och tackade mig. Så otroligt skönt det känns att inte vara ensam.

Lite mindre ont i magen nu. Men det kommer nog tillbaka. Världen är så uppochned, människor är så hatiska och ogenomtänkta. Jag vill ha kärlek och omtanke i min värld.