fredag 17 oktober 2014

Jag får må bra

Jag får må bra. Det säger jag till mig själv och det lugnar.

Okej, livet är inte alltid vad det verkar vara och ibland vet man inte det man tror sig veta. De här veckorna har varit så svåra och samtidigt så har vi börjat prata om sådant vi borde pratat om för länge sedan. Men det är väl så att det inte går att förbereda sig. Livet väljer ibland själv sin tid och sin slagplats.

Vi går i parterapi, P går till psykolog och jag har sökt hjälp för min panikångest. Att vi faktiskt har tagit hjälp är ett stort steg. Vad det här leder till vet ingen av oss, vad framtiden är vet ingen av oss. Men det gör inget. Det är bättre att inte veta, att det är öppet och möjligt.

Att leva med panikångest är fruktansvärt. Under en vecka så knappt åt eller sov jag. Jag mådde så ofantligt dåligt. Sen så kunde jag på nåt vis ta mig upp. Det blev lugnare och jag kunde funka igen. Ledsen, orolig och många tankar ja, men ingen panik. Men så plötsligt så faller jag igen. Paniken och ångesten som greppar tag och håller så hårt. Jag vet inte. Hur gör man?

Men jag har kravlat mig upp igen. Andas och säger till mig själv att jag får må bra. Jag lyssnar på julsånger och på finska nyheter på radion. Det lugnar. Jag får må bra.

P och jag. Vi har en komplicerat förhållande. Vi pratar, skrattar och kramas. Vi har sex, mycket sex. Vi sover sked. Vi gör saker tillsammans, mycket mer än vad vi gjort på länge. Vi ser på varandra, granskar och oroar oss för varandras mående. Vi vill båda att den andra ska må bra.

Men vi är så krampaktigt trasiga inuti och vi behöver hjälp, tid och kraft att läka och kunna se på riktigt igen.

Jag vet inte säkert vem jag är och vem jag vill vara och vem jag ska vara. Har jag varit vilse eller på väg åt rätt håll? Och vad händer nu? Håller jag på att hitta tillbaks eller viker jag av från den sanna vägen. Det är så mycket jag inte vet och som jag inte riktigt vågar gräva i. Fast jag nog kanske borde.

Livet pågår runtomkring oss men vi står här och håller oss fast och försöker att andas.

Jag behöver sova och äta men det är något med just sovandet och ätandet som är svårt. Jag behöver få slappna av och må bra men det är svårt det också. Men jag får må bra. Jag får faktiskt det.