måndag 10 november 2014

I det oändliga havet

Hur gör man?

Vi går här, har det ändå ganska bra tillsammans. Vi försöker och vi gör. Men jag har denna ständiga oro i mig. Den här osäkerheten och känslan av att stå i stand by. Medan han (långsamt) jobbar på att ta reda på vad han vill.

I den här väntan så kan jag bara vänta, jag kan inte ta reda på vad jag vill för jag har inte förutsättningarna klara för mig. Jag försöker må bra. Varje dag, hela tiden. Jag försöker hitta positiva tankar, göra saker som får mig att må bra, se positivt på livet och jag försöker verkligen tänka att jag kan må bra här och nu oavsett vad som händer sen.

Men det är så jävla svårt.

Just nu vill han inte prata. Han vill ha det lugnt och bra, ett "normalt" vardagsliv. Och ja, visst är det ju skönt och det är bra för barnen och kanske är det bra för oss. Men nä, jag vet inte. Jag tror det är som att ligga i ett stort hav, just nu är det stiltje och vi har hittat något att flyta på. Men likförbannat ligger vi här mitt i ett hav utan land i sikte. Han kanske kan lura sig med att det är bra, för han håller ju på egen hand att ta reda på åt vilket håll hans land ligger. Men jag ligger här och flyter och väntar bara på vågen som ska få mig att tappa fotfästet totalt.

Okej, vad har jag för möjligheter?

Självklart kan jag ta ut en riktning och simma åt det hållet utan honom.

Eller försöka tvinga med honom.

Eller vänta på att han ska säga; hej då jag simmar åt mitt håll nu eller kom här, hitåt ska vi.

Fast bäst av allt vore förstås om vi kunde prata och komma fram till om vi ska leta efter land tillsammans eller var för sig.

Jag hatar den här maktlösheten, den här osäkerheten, den här ständiga vaksamheten. Jag skulle vilja kunna slappna av i mitt eget hus. sitta och läsa eller kolla på film. Ställa mig och baka eller vad som helst. Men det går ett litet tag sen kommer oron krypande.

Hur gör man?