Vad håller jag på med?

Sakta men säkert håller jag på och tar död på mig själv. Jag äter ihjäl mig.

För fem år sedan fick jag nog. Då förstod jag att jag var tvungen att göra något radikalt för att det inte skulle gå åt pipsvängen. Jag lade om kosten och började gå ner i vikt. Jag mådde bättre och bättre och förstod att det är så här jag måste leva. Men någonstans på vägen så snubblade jag och ni vet hur det kan bli när man snubblar, ibland så tar man några steg och rätar upp sig, hittar balansen igen. Andra gånger så fortsätter man snubbla, det blir som en snöbollseffekt och plötsligt faller man huvudstupa och kan inte ens ta emot sig.

Jag har ramlat nu.

Det gör ont. Och jag vill inte ha det så här längre.

Jag vet hur jag ska äta för att må bra, jag vet hur jag ska leva för att må bra. Men jag är inte överens med mig själv, jag lyssnar inte alltid på mig själv och ibland vinner fel jag över mig själv. Ganska ofta på sista tiden så har fel jag vunnit. Ganska mycket hela tiden.

Jag äter socker, godis, kakor, glass. Allt sådant som är som en drog för mig och som drar mig ner i skiten. Just nu mår jag piss. Jag har gått upp mycket i vikt. Det är jobbigt att gå. Jag har ont i fötterna. Jag är tung i huvudet. Allt det här är ett gigantiskt problem men jag skäms för det och låtsas som att det inte är något problem. Inte ens min familj vet hur jag mår.Jag söker inte hjälp för jag vet ju att felet är mitt.

Det är så knäppt för jag har ju allt inom räckhåll, all kunskap om hur jag ska äta. Det är som att stå på ena sidan av ett målat streck på golvet och inte kunna gå över till andra sidan.

Och så är det det här med att vara sjuk. Jag känner mig sjuk men vill inte inse att jag är sjuk. I morse så kände jag mig som sju svåra år, ungefär som man kan känna sig i kroppen när man har influensa. Tung, seg, fast i sirap. Det är nästan så det gör ont i kroppen men ändå inte riktigt. Huvudet är tungt och känns som när man haft huvudvärk länge och det håller på att gå över, det gör nästan ont och man väntar bara på att en plötslig rörelse ska få allt att blossa upp igen. Men tanken som for genom mitt huvud var:

Tänk om jag ändå skulle få vara sjuk, då skulle jag kunna gå och lägga mig och bli frisk igen.

Men jag är ju sjuk. På något sätt är jag det. Min kropp, hela jag, är i obalans. Och om jag inte ens kan tillåta mig att inse det helt och fullt hur ska jag då kunna bli frisk, komma i balans igen?

Så många gånger har jag börjat min dag med bra mat och tänkt att nu, nu så ska jag äta bra. Och så går det några timmar och sedan har jag plötsligt vräkt i mig nåt onyttigt. Jag är fast i ett missbruk som jag inte har kontrollen över, som håller på att ta död på mig.

Jag har misslyckats så många gånger så jag är rädd för att försöka. Men någonstans måste jag ju börja.

Så nu börjar jag. Och sedan fortsätter jag en bit till. Ett steg i taget.