Ge upp

Kanske är jag deprimerad? Jag vet inte. Vissa dagar går det bra, då känns det okej. Jag gör det jag ska och livet tuffar på. Andra dagar kan jag inte få något ur händerna, jag känner mig håglös och handlingsförlamad. Det är som inget betyder något. Men när jag pysslar med mina djur, bygger eller gör något annat som är långt ifrån mitt jobb och alla måsten så är det som om jag hamnar i ett annat tillstånd. Då släpper jag det som är jobbigt och går in i mig själv. Det är som en annan värld och en annan tid. Där finns det bara ett nu och det jag just då håller på med.

Jag inser ju att jag måste förändra något. Att det här inte är hållbart. Jag kan inte gömma mig eller fly, jag måste ta tjuren vid hornen för så här vill jag ju inte må. Jag håller på och avvecklar några saker och det känns bra. Saker som till slut bara tog energi och inte gav så mycket tillbaka. Men det finns så mycket mer att ta tag i och göra något åt. Det svåraste är nog den bild andra har av mig (och som jag nog till stor del har av mig själv) att jag är en positiv människa som fixar saker, som tar tag i och reder upp, som inte ger upp, som håller med och hjälper till. Men just nu orkar jag inte det. Jag skulle behöva ta timeout. Helt och fullt, inte bara lite grann. Jag har inga svar, ingen lösning och jag orkar inte tänka ut någon. Jag försöker komma på hur jag ska kunna släppa allt ett tag men hur ska det gå till? Jag vet inte. Jag vet bara att den jag alltid har varit plötsligt håller på att förvandlas till någon annan.

Avstängningsknapp

Jag är inte på humör för just någonting alls. Det mesta känns trångt och skavande. Jag skulle vilja ha en avstängningsknapp, få vila lite och sedan göra en omstart om någon dag.

Framför mig ligger ett antal saker jag borde ta itu med. Jag har också en bok att läsa eller annat mer fritidsbetonat men det lockar inte heller. Fick ett nyhetsbrev med kloka ord i morse. Om att förändring bara är ett beslut bort. Men jag vet inte, man måste ju orka ta itu med att hitta ett beslut först.

Hur ska jag kunna sortera ut mina tankar och känslor alldeles själv och hur ska jag kunna ta hjälp av nån annan när min egen vilja lätt går vilse bland andras goda råd?

Sexsnack

Jag tycker om att prata om sex, speciellt när det är blandat med allvar och lust. Både för att bli lite kåt och för att det är ett intressant och spännande ämne. Jag tycker också om att kunna vara öppen och rak med den jag pratar eller skriver med och inte behöva fundera på om den andra människan tycker jag är för mycket eller gillar konstiga saker.

Jag undrar varför jag ibland är lite osäker på den saken. Varför skulle jag behöva be om ursäkt för min lust eller dölja den för någon som uppenbart vill prata sex med mig? För det mesta så frågar jag om det är okej och sen så släpper jag det. Men jag har också varit med om folk som kontaktat mig på den sida vi har på bodycontact och som säger att de gillar det som står där och sen så visar det sig att de inte alls vill eller kan det vi vill eller kan. Konstigt.

Nyfikenhet är också något som spelar in. Vad gillar andra och hur gör andra? Vad har de för erfarenheter och vad skulle de vilja uppleva? Och så är det nog lite av en slags exhibitionist i mig, jag berättar gärna vad jag har gjort och vad jag vill göra för att jag tycker om att se andras reaktion på det. 

Lisvglädje

Den där känslan. Ibland smyger den sig på. Rundningen på ett bröst, en mage... egentligen vad som helst kan väcka den. Det blir lent i magen, och som en svag svag vibration som skapar konturer i underlivet. Jag hamnar i ett mjukt och enkelt tillstånd. Omvärlden suddas ut, ett leende blir till. Det behövs inte mycket, en tanke, en närvaro så fylls jag av lust.

Ni vet, kåtheten som som den är ämnad att vara. Livslust.