Ledsenhet

Jag tror att det ska gå så fort. Jag har några dagar då jag mår bättre, livet tuffar på i en bra takt och så tror jag att det är bra nu. Men så enkelt är det ju inte. Och inte tillåter jag mig riktigt att få ha alla dessa känslor. Rädsla, osäkerhet, ledsenhet, oro, vilsenhet, ilska.

Varför har jag så bråttom?

Det kommer ofta över mig en känsla av att jag måste något. Att jag måste skynda mig att ställa saker tillrätta, att jag måste fixa något, se till så att det funkar. Fast vad? Det här är ju mitt liv, vem är det som tvingar mig att stressa fram saker? Jag själv så klart. Och då måste jag ju kunna låta bli.

Jag är ledsen. Men har jag varit glad i några dagar så är det som att jag inte får vara ledsen igen. Men ledsenheten finns där hela tiden även om jag inte låter den komma fram alltid. Och nog borde jag få vara ledsen. Väl?

Jag går hos en psykolog och hen återkommer alltid till samma ämne. Och jag undviker alltid det ämnet tills hen styr in mig på det igen. Och nog är det väl så om jag riktigt erkänner det för mig själv att en stor del av stressen, den här måste något-känslan hänger ihop med det här. Alla de här jobbiga sakerna jag går igenom skulle nog inte vara riktigt så jobbiga om jag inte hade den här skuldkänslan inför det här.

Hela mitt liv just nu är en enda stor terapi-session och jag försöker samtidigt leva på som om inget hänt och inget händer. De vardagliga måstena hänger över mig som en kilotyngd i ett slitet snöre. Små saker bli stora och när ska jag någon gång stänga av ljudet av det eviga var duktig-mässandet så jag hör mig själv?

Solsken

Jag behöver solsken i mitt liv. Ljus, glada färger. Och städat. Just nu är här stökigt och smutsigt. Jag är inte så mycket för att städa men jag trivs inte när det är för skitigt och stökigt. Lite lagom småstök är helt okej.

Jag funderar på att städa. Eftersom jag just nu egentligen inte har massor av jobb att göra så kan jag ju ta mig tid att städa istället. Och det vore säkert trevligt efteråt. Men det bär mig lite emot att städa själv. Vi är ju faktiskt fyra människor som bor här och en hög med djur. Alla som bor här kommer att bli glada om jag städar. Men jag vet av erfarenhet att när hela familjen är med och städar så blir det inte riktigt lika snabbt stökigt igen eftersom alla är måna om att inte ha jobbat i onödan.

Nåja, jag börjar med att sortera lite papper och betala räkningar och plocka undan från skrivbordet. Sen får vi se.

Det jobbiga livet

Jag är för det mesta lite för snabb. Jag svarar snabbt för att jag tror att folk vill ha svar snabbt - och jag vill ju vara till lags, vara trevlig, göra folk glada. Jag är snabb för alla andra men inte för mig själv.

Oftast kommer jag på efter ett tag att det där vad ju inte riktigt vad jag ville... men då har jag redan svarat.

Jag är mitt uppe i en massa förändringar vad det gäller mitt jobbliv, mitt företagande. Det är mycket där som får mig att inte må så bra.  Och nu om någonsin är det väl läge för mig att ta ett steg bakåt och fundera på vad jag vill, vad jag verkligen vill. För en gångs skull.

Men det är inte lätt att förändra sitt beteende. Jag märker ju hur mina funderingar på nåt sätt handlar om vad andra tycker. Hur andra ser på saken. Varför ska jag bry mig om hur andra tycker att jag ska jobba?

Jag har alltid haft ett lite konstigt förhållande till jobb. Ett tag trodde jag att jag var arbetsskygg. Släkten på min mammas sida har alltid jobbat, där är det det enda som räknas. Att jobba. Det är det som gör människan. På min pappas sida har det varit lite blandat men jag minns ju när jag var liten och hur snacket gick om den farbror som inte ville jobba så mycket. Det sågs inte med blida ögon.

Själv så har jag alltid haft svårt för enformiga, instängda jobb. Jag har ett stort behov av att få känna mig fri, att få styra själv. Jag tycker inte om att folk talar om för mig att jag ska göra si eller så. Jag skäms nästan när jag skriver det för det här har jag ju fått lära mig att det är fel, fel, fel. Så får man inte vara. Jag har också satt ihop det här med att jag skulle vara arbetsskygg, en hoppjerka, någon som inte kan fullfölja och slutföra.

Men så är det ju inte. Jag kan jobba som bara den, ihärdigt och envist kan jag se till att saker blir gjorda. Jag kan jobba kvällar och helger om det behövs. Jag tycker om att se resultat och jobbar extra bra under lite tidpress. Och jag jobbar också bra när jag lugnt och metodiskt får göra en sak i taget på mitt sätt och i min takt.

Jag har bevisat för mig själv gång på gång att jag kan göra ett redigt dagsverke och slutföra det jag påbörjat. Ändå finns den där känslan där att jag inte lever upp till andras förväntningar om hur man borde vara när det gäller jobb.

Och det förföljer mig nu när jag står i en jobbvägkorsning och ska välja riktning. Tänk om jag för en gång skull skulle våga lyssna på mig själv hela vägen. För det som är det lite bakvända är ju att jag till stor del och till viss del halvt omedvetet faktiskt ändå alltid har dragit åt mitt håll samtidigt som jag försöker göra andra till lags på det sätt jag tror att de tycker är bra.

Så medan mitt undermedvetna och mitt riktiga jag har strävat åt ett håll så har jag på ytan försökt gå åt ett annat håll. Konflikt så det skriker om det kan jag tala om. Inte konstigt att jag mått så dåligt så länge utan att jag riktigt vågat ta det till mig.

Men nu då. Är det inte dags nu att jag tar det lugnt. Inte har så bråttom. Ger mig själv tid. Och är det inte dags att jag lyssnar på mig själv och struntar i vad andra tycker.

Jag har alltid känt mig besläktad med de som är lite udda, lite annorlunda. Det finns en bok som heter De ovanliga. Jag skulle också vilja leva mer så men jag har aldrig vågat göra det fullt ut. Ändå så ser jag ju när jag vågar titta att jag på så många sätt skiljer mig från normen.

Det är väl dags nu va? Att vara jag hela vägen utan att fråga om lov.