Ledsenhet

Jag tror att det ska gå så fort. Jag har några dagar då jag mår bättre, livet tuffar på i en bra takt och så tror jag att det är bra nu. Men så enkelt är det ju inte. Och inte tillåter jag mig riktigt att få ha alla dessa känslor. Rädsla, osäkerhet, ledsenhet, oro, vilsenhet, ilska.

Varför har jag så bråttom?

Det kommer ofta över mig en känsla av att jag måste något. Att jag måste skynda mig att ställa saker tillrätta, att jag måste fixa något, se till så att det funkar. Fast vad? Det här är ju mitt liv, vem är det som tvingar mig att stressa fram saker? Jag själv så klart. Och då måste jag ju kunna låta bli.

Jag är ledsen. Men har jag varit glad i några dagar så är det som att jag inte får vara ledsen igen. Men ledsenheten finns där hela tiden även om jag inte låter den komma fram alltid. Och nog borde jag få vara ledsen. Väl?

Jag går hos en psykolog och hen återkommer alltid till samma ämne. Och jag undviker alltid det ämnet tills hen styr in mig på det igen. Och nog är det väl så om jag riktigt erkänner det för mig själv att en stor del av stressen, den här måste något-känslan hänger ihop med det här. Alla de här jobbiga sakerna jag går igenom skulle nog inte vara riktigt så jobbiga om jag inte hade den här skuldkänslan inför det här.

Hela mitt liv just nu är en enda stor terapi-session och jag försöker samtidigt leva på som om inget hänt och inget händer. De vardagliga måstena hänger över mig som en kilotyngd i ett slitet snöre. Små saker bli stora och när ska jag någon gång stänga av ljudet av det eviga var duktig-mässandet så jag hör mig själv?