Det har hänt saker på bara några dagar som fått min värld att rämna och öppna sig. Som en jordbävning som blottlägger sådant som tidigare varit dolt. Jag har nu förstått hur jag egentligen har mått och varför.
Jag gick tillbaks i bloggen och läste mina inlägg och ja, det är ju ganska tydligt nu att jag har mått dåligt länge utan att jag förstod varför helt och hållet.
Det känns bra att förstås, att se med klara ögon. Men som en god och klok vän sa till mig igår; Den här ångesten du känner kommer att ta tid att gå igenom och tyvärr så kommer det att bli värre innan det vänder.
Jag pendlar mellan att inte tycka mig ha rätt att må dåligt och inte tycka mig ha rätt att må bra. Det är sinnessjukt egentligen. Jag har ständigt ont i magen. Hur snabbt kan man få magsår? Korta stunder känns det bättre och sen faller korthuset som jag mödosamt byggt upp.
Jag balanserar på en tunn tråd och skulle vilja falla. För om jag faller landar jag och kan ta mig upp igen. Det här balanserandet håller mig bara under ständig press.
Det finns stunder när jag tänker att det skulle vara bra om jag blev sjuk eller skadade mig så att jag hade ett legitimt skäl att stänga av. Jag förstår nu varför folk skär sig. Det finns en längtan i att låta kniven försvinna ner i mitt kött. Den fysiska smärtan är så mycket lättare att relatera till, att godkänna, att berätta om. Den här fruktansvärda ångesten som kramar hårt, hårt om mitt hjärta, som värker i min mage och som pressar ut mina tårar och tar luften ifrån mig, den kan ingen som inte varit där handskas med. Det går inte att släppa taget och låta all ångest, oro och ledsenhet komma fram tillsammans med någon som man måste trösta för att den blir ledsen för att jag är ledsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar