Vem är stark nog att låta mig vara svag?

Lite bättre. En stund. Så länge jag kan skjuta det jobbiga i från mig.

Men så händer det saker. Egentligen är var sak för sig helt överkomlig. Men tillsammans. Tillsammans. Det blir för mycket och jag känner ångesten komma. Jag kan inte skjuta det i från mig när det blir så påtagligt.

Pratar med en släkting och vet ju att jag inte kan berätta för mycket. Han vill inte höra, inte veta. Men jag klarar inte att låtsas som att det är okej och då kommer de där dumma råden. "Inte bryta ihop, det tjänar ingenting till." "Bit ihop och var stark."

Nej, just nu behöver jag få vara den svaga. Problemet är bara att det inte finns någon som verkligen, verkligen fångar upp mig. Det finns många som bryr sig, som lyssnar, som klappar på huvudet. Men vem är stark nog att låta mig vara svag?

Jag räcker inte till och jag får inte bryta ihop.

Kan någon ta över mina uppgifter för en dag? En enda dag. Och låta mig falla.