Jag kom på en sak som jag blir så jävla arg för så jag bara måste skriva av mig. Jag har en kollega som väldigt ofta måste fråga om jag är ledsen eller om nåt är fel.
- Varför harklade du dig nu, kan hon fråga, är det något som är jobbigt?
- Du ser inte glad ut, är det något som är fel?
Eller som en kille jag var ihop med:
- Varför står du och ser så jävla sur ut för?
Men alla de här gångerna när jag får sådana frågor så blir jag helt överrumplad. För jag var inte sur, ledsen, arg eller besvärad utan jag bara var. Jag.
Men för varje sådan här grej så blir jag mer och mer medveten om hur jag ser ut, hur jag beter mig. Oj, kan jag tänka, ser jag inte tillräckligt glad ut nu? Eller är det dumt att jag står med armarna i kors? Borde jag låta bli att skruva på mig i fall det kan misstolkas? Vågar jag hosta?
Och det är ju helt jävla sjukt.
Att jag inte bara kan få vara.
Men så upptäckte jag häromdagen att jag frågade P samma sak. Är det nåt som är fel, du ser så moloken ut. Och jag fattar ju att det handlar om osäkerhet hos den som frågar, att den speglar sig i det den tycker sig uppleva hos den andra.
Visst ska vi bry oss om någon ser ledsen ut. Men ibland behöver vi nog fundera över om vi verkligen behöver gå om kring och se och vara behagliga hela tiden. Mina mungipor råkar peka nedåt om jag inte ler. Och jag råkar vara en sådan person som gärna står en stund i ett hörn och betraktar. Och dessutom är jag väldigt öppen med mina känslor så de som känner mig borde veta att jag berättar om det är något som trycker mig.
Så snälla (alla ni som känner mig men ju inte läser det här eftersom jag är hemlig) låt bli att läsa in så jävla mycket i hur jag ser ut. Jag ser sur ut ibland utan att vara det men jag är faktiskt inte här för att behaga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar