Jag kan gå och längta efter sex. Känna i hela kroppen hur mycket jag behöver ha sex. Hela dagen kan mitt sexbehov lagras i kroppen och när kvällen kommer, barnen äntligen gått och lagt sig och P och jag ligger där så - har jag liksom svalnat. Då är jag trött och kroppen har börjat stänga ner, släcka, låsa dörrarna. Vi kan ha sex ändå, det är skönt och närheten är ju aldrig fel. Men det är inte på samma sätt som om vi skulle haft sex mitt på dagen när jag var helt öppen och fylld av lust.
För flera år sedan tänkte jag inte ens på det här. Men nu känns det som om jag kastar bort något viktigt. För varje gång jag missar att ha sex när jag som mest behöver det så känns det som resurserna som förut varit oändliga nu blivit ändliga. Jag vet att det inte är så men det är nästan som om jag kan räkna gångerna som är kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar