Hat

Detta om orakade armhålor hos kvinnor. Vad ska jag säga? I min lilla värld är det självklart att jag är älskad, det har inget med mitt hår att göra. Jag ser inte ut som en fotomodell. Jag är tjock, har bristningar, hår på benen, fittan och under armarna och en massa andra platser med, jag har rakat huvudet, jag har glasögon, jag ler inte hela tiden. Jag rensar avlopp, gör rent hos djuren, hugger ved, gillar att gå runt i stövlar, skitar ner mig, luktar svett mellan varven. Jag är älskad, jag har sex med min man och jag har inga problem med att hitta andra människor som vill ha sex med mig om det skulle behövas. Många människor tycker om mig, ser mig som en mjuk, omtänksam, rolig människa.

Det är inget konstigt med det här. Inga motsättningar. Det finns säkert många som känner igen sig.

De här reaktionerna som kommer (främst från unga killar verkar det som) på att det finns kvinnor som inte vill raka sig kan säkert ses på flera sätt. En del vill bara bråka för att det är kul och för att de kan. Andra är nog frukten av ett hårt normsystem. Många blir säkert rädda när deras tillvaro gungar till.

Jag tänker att jag inte ska bry mig. Att det här snart har blåst över. Men så läser jag några kommentarer till, de tar visst aldrig slut. Jag hamnar på en blogg som spyr ut sitt hat mot kvinnor.

Och plötsligt börjar jag må illa. Jag känner en djup sorg och ett illamående över att det finns så mycket hat mot kvinnor. Att så många män/pojkar har så mycket hat i sig att de måste göra en blogg enbart för att trycka ner kvinnor, att de måste skriva kommentar på kommentar för att trycka ner kvinnor. Det är som en hydra. Vi försöker hugga av huvud efter huvud men det skapar bara fler.

Det finns många kloka, varma, kärleksfulla, intelligenta män därute som försöker göra sitt. Men jag undrar ändå vad dessa hatande pojkar gör med vårt samhälle. De är som en cancersvulst som aldrig låter oss bli friska.