Ansvar

Jag har i större delen av mitt liv varit bra på att ha kontrollen över mig själv. Det låter kanske som en enkel sak men det är inte så lätt alla gånger. Ibland hamnar man i en nedåtgående spiral som gör att man inte kan hejda sig själv.

Jag minns en gång när jag var kanske 17 år. Vi var några vänner som pratade om att hyra en lägenhet ihop och ha kollektiv. För min del var det rätt enkelt, jag tycker visserligen om att få vara för mig själv ibland men jag är också bra på att helt enkelt göra det jag vill så det kändes inte som något problem. Men så var vi som skulle dela lägenhet tillsammans och skulle göra middag ihop och en av kompisarna gick runt och var sur. Inte på någon av oss och inte för något vi hade gjort. Det var hon också tydlig med att påpeka. Jag är sur just nu bara, sa hon. Och det tyckte jag kändes så himla knäppt, varför tog hon inte bara och stängde undan de känslorna när hon var tillsammans med oss?

Det var förstås inte det här som var orsaken till att det inte blev nåt kollektiv men visst påverkade det mig. För det kändes tveksamt att bo nära inpå någon som inte kunde styra sig så pass att hon kunde vara glad och trevlig under en middag tillsammans med sina vänner för någon småsak som inte alls hade med oss att göra.

Och jag såg andra människor omkring mig som var avundsjuka och gnälliga och som inte tog ansvar för sitt eget liv. P och jag var fattiga, vi jobbade och slet för att ändå kunna bygga vårt hus. Vi byggde i stort sett allting själva, vi sparade och gnetade för att få det att gå ihop. Sen så kom en besiktningsman från banken för att han skulle avgöra om vi kunde få lägga om våra lån till bättre villkor. Och han blev avundsjuk på att vi hade fin utsikt och flera bilar (som vi köpt billigt och renoverat med egna händer och små medel) så vi fick inget lån. Sen kom några bekanta och gnällde över att vi hade större hus än dem och skönare soffa. Eller killen som satt i sin lilla lägenhet, utan jobb och utan pengar och sov bort sitt liv och som hade mage att gnälla och tycka synd om sig själv. Och när han fick ett jobb så tyckte han det var så jobbigt att jobba så han slutade.

Jag har sett på de här människorna och undrat varför de inte tagit ansvar för sitt eget liv istället för att hänga upp sig på andras.

Men nu så sitter jag till viss del där själv. Jag gnäller inte och skyller inte på andra (lite gnäll här på bloggen blir det förstås) men jag har svårt att ta tag i det jag borde. Jag borde ta tag i mitt ätande, min hälsa och min vikt. Jag borde göra något åt min jobbsituation. Det är inte så att jag inte har försökt men jag saknar den där självklara kontrollen som jag har haft i många lägen, då jag helt enkelt bestämt mig för något och fullföljt det.

Men så nyss fick jag en glimt av det där. Jag tog itu med en mycket jobbig sak och klarade av det. Det känns jobbigt och skönt på samma gång. Jag tog helt enkelt kontrollen över mig själv och såg till att fixa det som var nödvändigt men svårt. Jag kunde och det ger mig hopp om att jag kan ta tag i andra saker också. Jag tycker om mig själv när jag tar ansvar och tar tag i saker och ser till att ordna mitt liv som jag vill ha det. Jag tycker om den jag är då.