Att bli till inget

P och jag har varit ihop i många år. Jag var rätt ung när vi träffades och påverkades lite för mycket av hans beteende. Jag trodde det handlade om att jag var eller gjorde nåt fel för allt som var jag, allt jag gillade och ville göra dissade han. Trots det hade vi det bra på många sätt och jag älskade honom och ville vara med honom. Men många år gick, jag blev starkare och mer självständig och insåg att det här inte var rätt. Jag försökte prata, tjata, vara arg, förstående, ledsen, glad, skrika, viska, visa. Men inget förändrade något. Och till slut gav jag upp. All min kärlek hade gömt sig i ett hörn. Allt jag någonsin hade velat var att leva med P och våra barn i vårt hus och ha det bra tillsammans. Men inget av det betydde nåt längre. Jo barnen förstås men inte det andra. Jag kunde ge upp allt bara jag fick känna mig älskad för min skull. Eller åtminstone slippa utsättas för att ständigt vara fel i Ps ögon.

Först då, när jag gav upp. När jag inte ville längre. När jag sket i allt och var otrogen och redo att dra vilken sekund som helst. Först då började han kämpa. Då visade han att han ville ha mig, att han älskade mig och ville förändra sitt konstiga beteende för min skull.

Första tiden var jag motsträvig men gav honom en chans men så småningom när jag förstod att han menade allvar så började vi arbeta tillsammans för att få det att funka igen. Det tog några år men sedan kom vi ut på andra sidan och mådde så mycket bättre båda två och vi mådde bra tillsammans.

Det har gått många år nu och vi har det bra tillsammans. Jag har inte mycket övrigt att önska. Vi har ett helt annat förhållande, det är bara det som alltid har varit bra som är detsamma.

Men igår, utan förvarning och helt oförklarligt för min del så hände det en sak som tog mig raka vägen tillbaks till den jobbiga svåra tiden. Vi satt och kollade på tv och P reagerade på en sak i programmet. Han är sällan arg, ofta är han väldigt lugn. Men nu brusade han upp och höjde rösten och stormade iväg. I sin ilska så sa han fel och jag påpekade det. Det var väl dumt av mig men situationen var så absurd så jag visste inte hur jag skulle handskas med den. Och när jag sa att han sa fel så sa han inte bara oj då gjorde jag, som vem som helst skulle ha sagt. Istället högg han direkt och skrek åt mig att han inte alls sa fel. Att det var jag som sa fel och att jag var dum som sa så. Och jag rasade hela vägen tillbaks. Jag fattade det inte då. Jag blev bara så sårad och arg och ledsen så jag sa en massa dumma saker tillbaks.

Resten av kvällen satt jag tyst i mitt hörn och undrade vad det var som hade hänt och varför jag reagerade så starkt. Jag har vuxit mycket de senaste åren. Det är mycket som har hänt omkring mig som gjort mig stark och som utvecklat mig till en människa jag trivs att vara. Men igår blev jag svag och liten igen. Jag tappade bort mig själv och blev till ett ingenting för att P fick ett utbrott.

Jag brukar inte vara rädd men nu är jag det. Jag är rädd för att fråga honom vad som hände. Inte ens på den jobbiga tiden var jag rädd. Jag hade inga problem att konfrontera honom och det brukar jag verkligen inte ha nu heller. Men jag tror att alla de här åren som gått och som gett mig en lugn trygghet bara rasade som plockepinn under mig och jag var totalt oförberedd på det. Och ändå är det säkert ingen stor sak.

Men det är nog många saker som spelar in. Jag har rakat av mig det mesta av håret, det har gett mig mer respekt men jag är inte liggbar längre. Alltså, P vill ligga med mig och när vi träffat folk från nätet för sexträffar så vill de ligga med mig. Men folk jag möter i andra sammanhang ser på mig på ett annat sätt. Innan hade jag en mesig frisyr och väldigt många människor behandlade mig som en liten söt fåntratt. Men kan du sånt? kunde de fråga. Jag hade hela tiden ett behov av att hävda mig och bevisa att jag visst kan. När jag klippte av mig håret fick jag många negativa reaktioner men också en helt annan respekt. Idag är det ingen som ifrågasätter om jag kan. Men med långt hår så var jag också liggbar. Det kanske kan verka skönt att inte folk ser på mig på ett sexuellt sätt men det är dubbelt. Naturligtvis vill jag vara attraktiv.

P vill att jag ska ha långt hår. Jag tror inte alls det handlar om att jag skulle bli mer attraktiv för honom med långt hår. Jag tror det handlar om att han vill ha en fru att visa upp. Det är med andra ord inte i sängkammaren han vill att jag ska ha långt hår, det är bland andra människor. Som det är nu så är jag inte riktigt bekväm, jag sticker ut. Jag tar plats och jag är någon.

Det här spelar naturligtvis in. För igår när det blev så där konstigt och jag blev så liten och det gjorde så ont i mig så kände jag direkt att jag inte visste hur jag såg ut. Det var som om jag förvandlades till något fult och oattraktivt. Plötsligt stod jag där utan någonting alls att luta mig mot. P fanns inte för mig, jag var ingenting och jag var inte ens lite söt. Jag blev till noll.

Det gör ont att inte finnas.

Och nu sitter jag här. P sover fortfarande. Han är ledig i dag och vi ska åka iväg på en resa på tu man hand. Vi har inte pratat med varandra sedan händelsen igår. Jag gick och lade mig före honom. Det kramar på ett obehagligt sätt i mitt bröst, det gör ont.

Jag är rädd för att jag tappade mig själv, jag är rädd för att P inte ska vilja ha mig, jag är rädd för att vi ska hamna i samma dumma tillstånd som för flera år sedan. Jag är rädd att allt jag trott på var en lögn.

Och det för en enda liten konstig händelse.