Känslor

Just nu är jag full av känslor. Det är inte ett helt lätt tillstånd. Jag är upprörd, arg, ledsen, glad, kåt, frustrerad och säkert några känslor till - samtidigt. Hur går det ihop? Jag vet inte.

Jag blir upprörd på att det finns så många idioter där ute. På människor som hatar, avskyr och förbannar utan att reflektera det minsta över vem människan de öser sitt hat över är. Jag blir ledsen över att det ska vara så svårt att vara sig själv om man inte passar in i normen.

I mitt jobb är det ena stunden ingenting och andra stunden tusen saker. Jag tycker båda är lika jobbiga.

Kåtheten kommer sig av trekanten som väckte upp något som slumrat långt nere i mitt inre. Jag har varit en kåt varelse i större delen av mitt liv. Men under några år har det varit så mycket annat, så i långa perioder har jag varit asexuell. Inte haft en tanke på sex, inte varit intresserad, inte velat ha sex. Inte orkat. Och nu så har jag vaknat till liv igen men det är fortfarande mycket annat som tar orken ifrån mig. Fruktansvärt frustrerande att vara upp över öronen kåt och inte ha tillfälle att göra nåt åt det. Och när tillfället kommer är jag alldeles för trött. Jag vill inte ens onanera för det känns inte tillräckligt. Det är som att slicka lite på chokladen utan att få stoppa den i sig.

Och så är jag lite rädd. Jag är sockerberoende. I flera år har jag hållit mig i från socker men så tappade jag kontrollen och nu är det svårt, svårt, svårt att ta den igen. Jag vet att jag kan sluta äta socker men jag är rädd att sluta därför att jag tror att det ska ta kåtheten i från mig. Det låter lite knäppt men när jag slutade med socker så minskade också mina känslotoppar. Jag blev lugnare, mer harmonisk, mindre orolig - men också mindre kåt. Fast samtidigt kan det ju lika gärna hänga ihop med orken, jobbandet ökade i samma veva som jag slutade med socker. Men det är lätt att hitta orsaker till att slippa ta itu med sitt beroende. Och samtidigt är jag rädd för vad som händer med mig när jag äter socker. Jag går upp i vikt, jag riskerar att få diabetes, jag mår sämre på så många olika sätt.

Jag behöver närhet så mycket så det skriker i mig. Mittemot mig sitter min man. Snart måste jag gå och lägga mig men han har mycket kvar att fixa med innan han vill lägga sig. Jag behöver honom. Men jag vet också hur mycket han behöver sin tid. Han jobbar så mycket, har för lite tid om kvällarna till allt han vill. Men om jag ska vänta tills han lägger sig så kommer jag inte orka i morgon.

Jag kramar honom. Jag kramar mina barn och jag kramar min hund.

Men det räcker inte. Alla dessa känslor hotar att spränga mig, det vore i och för sig en befrielse.