När jag var 6 år fick jag en vän. Vi blev bästisar och träffades eller pratade i telefon nästan varenda dag ända tills vi började i gymnasiet. Vi fortsatte att vara nära vänner även om vi gick åt olika håll. Och i mitt hjärta och i min hjärna så har vi fortsatt vara vänner även om hon blivit sämre och sämre på att höra av sig och vi kanske bara träffats några gånger per år. Men så bjöd jag henne på min födelsedag. Jag brukar inte fira så mycket längre men jag bjöd henne och min andra nära vän och båda blev glada och sa att de skulle komma. Jag bjöd dem öga mot öga en dryg vecka innan jag fyllde. Jag fixade fika och städade och förberedde som man ju gör. Den andra vännen dök upp. Men hon kom inte och hon hörde inte av sig. Alls.
Och då fick jag nog. Jag gav upp. Länge har jag funderat på vad jag har varit för henne. Hon har sällan ringt tillbaks om jag har sökt henne. Hon svarar knappt på sms längre. Men de gånger vi har träffats så har det känts som om hon vill ha kontakt och som om hon är glad över att ses. Så jag har väl hoppats.
Lite senare fick jag veta genom en annan att hon hade glömt att jag fyllde. Men jag tänkte att hon nog skulle ringa och be om ursäkt för att hon inte kom. Det gjorde hon inte.
Men igår så ringde hon. Och frågade om hon fick komma på min dotters födelsedagskalas. Jag sa ja och tänkte att det var ju trevligt att hon i alla fall kom ihåg när min dotter fyller. Men sen så visade det sig att det hade hon inte alls gjort egentligen utan att hon blivit påmind av en annan.
Men det som stör mig mest är min egen reaktion. Att jag egentligen inte alls vet vad jag känner. Och att jag tänker att det är väl inte så viktigt att nån kommer ihåg min födelsedag. Inte ens om de blivit bjudna en vecka innan.
Och nu vet jag inte hur jag ska göra. Låtsas som ingenting och fortsätta där vi var innan min födelsedag (dvs en ganska konstig relation där jag inte alls vet var jag har henne) eller sluta höra av mig till henne och låta henne ta kontakt i fall hon vill eller kanske bestämma mig helt och hållet för att det får vara nog nu.
Jag vet inte. Hur gör man?
Jo, det är viktigt att man blir ihågkommen när man fyller år! Människan har några basbehov, ett är att känna sig bekräftad. Det kan kännas hur fånigt som helst att bli ledsen över att inte bli gratulerad men det betyder något, man är någon. Du skriver själv att du efter att du och P bråkat kände dig som noll. Och den känslan gillade du inte, eller hur?!
SvaraRaderaJag har valt att göra mig av med vänner som bara stjäl min energi. Vissa av dom har varit jobbiga att "göra slut" med, andra har varit lätta. Gemensamt för de alla är att det till slut bara var en envägskommunikation. Från min sida.
Hon är din barndomsvän. Jag förstår din känsla och tycker inte alls du reagerar märkligt. Jag råder dig att ta en funderare på vad hon tillför ditt liv. Egentligen. Och om det är värt att ha kvar.
Lycka till!
Tack, du har rätt. Varför lägga tid och energi och tankar på någon som bara tar och inte ger?
SvaraRadera