Min man och jag pratade om otrohet häromdagen. Vi har haft våra problem han och jag. Under några år kämpade vi för att hålla våra huvuden ovanför ytan och otrohet var ett av försöken att trampa vatten. Det var en jobbig tid för oss båda men behövlig på nåt sätt. Vårt förhållande blev så mycket bättre efter allt det jobbiga.
Men vi pratar inte om otroheten längre. Inte om det som hände då. Bara om otrohet som sådan.
Om man är otrogen, sa han, så handlar det nog mycket om att man söker bekräftelse som man inte får i sitt förhållande. Sen tystnade han och såg fundersam ut. Kanske förstod han lite mer av vad det var som gjorde att jag var otrogen då.
Att inte bli bekräftad, sedd för den man är och älskad fullt ut för den man är av den man älskar mest av alla. Det är svårt. Jag vet inte om otrohet är värre. Jag tror faktiskt inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar